En dag när jag åkte tåg gick jag runt och bad att få ta en bild på främlingars händer. Jag bad dem även berätta vad de arbetade/arbetat med,var de var ifrån och vad de hette. Här är deras händer! Namn, yrke och hemland står allra sist, så först måste ni gissa det själva!

Och en liten tankeställare: Blir en främling en bekant när man har tagit personen i hand? Eller krävs det mer?

1

  2   3     4

5

  6   7   8   9   10   11 

1. Mia, Barn och Ungdomsförvaltningen

2. Torben, Tekniker vid ett kärnkraftverk

3. Raad, Översättare, Irak

4. Ing-Britt, Förskolelärare

5. Niklas, Lastbilschaufför och kontorist

6. Maria, Restaurang och inom kriminalvården

7. Joke, Student, Nigeria

8. Johanna, Sysslat med hästar

9. Stuart, Ingenjör och Manager, UK

10. Carl, Skogshuggare m.m

11. Anna-Stina, Undersköterska

Bilder: www.flickr.com

Anna Lööf

Text & musik: Peter LeMarc

Sång: Lisa Nilsson

Här kommer ett förslag på hur man skulle kunna lägga upp en samling under temat Händer.

1. Visa en ramsa om handen för barnen som de sedan får lära sig. Det är bra att ha en ramsa som återkommer varje samling för att skapa viss rutin och trygghet. Det kan vara en fördel att ha en lite gripande ramsa med rejäla rörelser till, som fångar barnens uppmärksamhet, t.ex Tumrap-visan: Jag är tummen, rund och god osv.
2. Tala med barnen om handen efter att ha visat ett bildspel. Bildspelet kan visa olika händer: färg, ålder, yrke och även vad händer kan göra. Sen kan barnen få svara:vad gör ni med era händer? Vad har era händer gjort idag? Vad vill de lära sig mer om och vad vill de göra med sina händer under dessa temaveckorna? Kom med förslag.
3. Lek någon/några lekar där händerna tydligt kommer till användning. T.ex knuten. En annan övning kan vara att låta dem göra en uppgift UTAN att de får använda händerna. Detta för att skapa en ökad medvetenhet om hur viktiga händerna är, och kanske en ökad förståelse för hur det är att leva utan dem.
4. Samlingen kan avslutas med en stunds massage.

Efter den första introducerande samlingen går det att välja lite olika riktningar. Kanske vill barnen mest använda händerna för att göra ljud och musik. Någon gång kanske det kommer en gammal dam på besök och visar sina händer ( om lämplig dam finns till hands). En samling kan barnen få använda händerna i dans och rytmik, en annan gång använda händerna för att känna på olika material. Man kan även tala om att alla handflator har samma färg, oavsett hudfärg, och sedan gå in på att olika gester betyder olika saker i olika länder. Barnen kan få dekorera sina händer med låtsashenna (hud- eller vattenfärg). Valmöjligheterna är oändliga och vi i basgrupp 3 hoppas att ni ska finna inspiration här på vår blogg. Lycka till!

Källor:

Musik: http://www.multimedia.skolverket.se/

Bilder: Rebecca Larsson 

Jag är utmattad. Totalt slutkörd. Måste man orka alltid?

Min buss går genom det franska landskapet. Slingrar sig fram på krokiga vägar. Jag åker till en plats för att få vara tyst och för mig själv. Försvinner från världen för en stund.

När bussen äntligen är framme vill jag bara gråta. Vill lägga mig ner precis just där och sova hela veckan.

Då kommer en man emot mig. Han går med självsäkra, avslappnade steg och har ett varmt leende på läpparna.

 ”Welcome!” säger han och tar mig i hand.

Då upptäcker jag att han bara har en arm. Den vänstra slutar vid armbågen.

Han har bara en hand.

Vi går in i huset och han ger mig den information jag behöver. Han är en helt vanlig person. Helt underbart vanlig. Jag hinner undra hur han gör när han klär på sig men vågar inte fråga. Och det är inte så viktigt för jag har en känsla av att han gjort det lika många gånger som jag - och klarat det lika galant.

Han är precis som jag.

Han håller upp en broschyr om platsen jag är på. Med sin högra hand håller han i papprets botten och sin vänstra arm, den del han har, håller han upp så att papprets topp kan vila mot den. Ingen skam syns till i hans sätt att röra sig, han hade kunnat ge mig pappret, men han visar det själv. Han visar sig själv. Helt naturligt.

Han lever med bara en hand och är så otroligt vänlig och glad. Jag lever med två.

”Have a good week” utbrister han när jag går. Jag tackar och går vidare. Jag går och tackar Gud för den mannen, just i det ögonblicket i just mitt liv. Och tackar Gud för mina två händer.

Tack för att en människa är så mycket mer än sina två händer. Så oändligt mycket mer.

Men de kan minsann vara väldans bra att ha.

Med tindrande ögon ropar 8-åringen i dörröppningen efter tejp och lim. Hon är ivrig och hinner knappt svara när jag frågar vad de gör. Hon ropar ”konstutställning, vi gör en konstutställning” medan hon springer ut. Jag tittar ut genom fönstret och ser henne och hennes lillasyster arbeta intensivt med bland annat grenar, plankor, kottar, stenar och glitterlim. Att låta barnen skapa både helt själva och delvis styrda känns som en självklarhet. Är det inte det för alla? 

Enligt Fulgham är ”Kreativitet och lärande är två fenomen som i vårt perspektiv är sammanflätade och beroende av varandra. I själva verket är den mest centrala kärnan i lärandet, just den kreativa skapande delen. För att fostra denna typ av lärande måste barn uppmuntras att testa och tänja gränserna för sin egen förmåga. De måste få möjlighet att upptäcka och vidmakthålla den lekfulla glädjen av att vara kreativ.” (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003, s 209)

Hur kan handen överhuvudtaget fungera? Här kommer lite information om armens och handens anatomi och dess sjukdomar.

Såhär skriver Sjukvårdsrådgivningen: ”Handen och fingrarnas grova rörelser och kraft sköts av underarmens muskler. Precisionsrörelser av fingrarna sker tack vare ett flertal små muskler i handen. Muskulaturen utgår från handlovens och mellanhandens ben, och fäster via senor på mellanhandens eller fingrarnas ben. Eftersom tummen och lillfingret är speciellt rörliga har de egna muskler. Fyra muskler påverkar tummens rörelser och tre muskler påverkar lillfingret. Tack vare små muskler i mellanhanden kan man spreta med och sträcka fingrarna samt böja i knogarna.

Handens finmotorik är även beroende av samordning och styrning från hjärnan. Det område i hjärnbarken som sköter handens rörelser är lika stort som det område som styr bröstkorgens, ryggens och bukens samtliga muskler.”

Händerna styrs av hjärnkontoret vilket ser olika ut från person till person. En stor del av vår hjärna har alltså till uppgift att styra just händerna.

En vanlig sjukdom i handen är droppfinger (eller Malettfinger) vilket är en sträcksenskada, med eller utan skelettskada. Om man får ett droppfinger kan man inte längre aktivt sträcka ut fingertoppen med egen kraft. Artros vilket också kallas ledsvikt och förslitning förekommer också liksom bl a andra reumatiska ledsjukdomar och såklart ”benbrott” och skärskador.

http://www.flickr.com/photos/erby/2419886582/

http://www.flickr.com/photos/tracemeek/5327224133/        

Om man har skador på nerver eller senor, behöver ledprotes eller har missbildningar på handen kan man få hjälp av handkirurgiska mottagningar. På Annedalskliniken i Göteborg finns en av stadens handkirurgiska mottagningar, Göteborg Hand Center.

Källor:

http://www.movement.se/Page.asp?PageNumber=12 En handkirurgisk mottagning

www.sjukvardsradgivningen.se

www.ssdf.nu Storstockholms Diabetesförening

Foton: www.flickr.com, Anna Sörquist

Vilken kunskap som anses vara relevant ändras ständigt och vilka i samhället det är som skall få ta del av kunskapen förändras likaså. Vi har självklart utvecklats med tidens gång och har prövat många olika pedagogiska metoder historiskt sett, vissa har avspisats medans andra lever kvar idag och in i vår framtid. En av de mer framgångsrika pedagogiska metoderna är just temaarbetet. När utbildningsradion (UR) år 1981 presenterade ”Ett barn har hundra språk” i TV- program och bokform blev temaarbetet något som praktiskt taget alla kände till. ”Ett barn har hundra språk” visade bl.a just på temaarbetets fördelar ur Reggio Emilia-pedagogiken. Vissa blev intresserade medans andra inte förstod vad som var nytt då de arbetat temainriktat sedan länge. Från början användes begreppet arbetsmedelpunkt eller intressecentrum och syftade då till att arbetets utgångspunkt borde vara en upplevelse, t.ex studiebesök eller något annat som får barnen att vilja lära sig och huvudsyftet var att barnen skulle få en förståelse för sammanhangen. Detta var Henriette Schrader-Breymann först med att intruducera och 1873 startade den första Folkbarnträdgården i Berlin där det tematiska arbetssättet var en mycket viktig del. Under 30-talet vände man sedan riktning och menade istället på att det var dialogen som var viktigast, barnen skulle ha full frihet att göra de dem kände för i stunden. Det var barnets utveckling och självreglering som är den ledande principen. Idag används tema som arbetsform i skolor och förskolor, men i väldigt varierande grad, och det vi sett på vår VFU bekräftar denna bild. Men tema nämns i läroplanen för förskolan och om det är en rest från förr eller ett medvetet val återstår att se. Tema – bra eller dåligt?

"Med ett temainriktat arbetssätt kan barnens lärande bli mångsidigt och sammanhängande." (Lpfö-98)

”Förskolan ska sträva efter att varje barn tillägna sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld.” (Lpfö-98)

 Ett tema kan sträcka sig över lång tid eller kort tid, en termin eller bara någon vecka. Det kan beröra alla barn på förskolan, i en avdelning eller bara vissa åldrar osv.

Hur man startar igång ett tema kan förstås göras på lika många sätt som det finns teman, men vanligtvis så utgår man från en företeelse som barnen känner igen och ett tema kan vara:

1. Probleminriktat eller situationsanknutet, man utgår ifrån någon fråga som aktualiserats i barngruppen, en händelse eller problem.
2. Kunskapsinriktat, man utgår från någonting som är viktigt för barnen att känna till och få förståelse för, t.ex hur man beter sig i trafiken eller våra olika högtider.

Självklart passar olika teman olika bra beroende på barngruppen intresse, ålder osv. Men det finns ämnen som alltid är relevanta och passar i barngrupper oavsett ålder exempelvis våra årstider. I temaarbeten finns inga gränser och inga rätt och fel, men det är viktigt att syftet är tydligt både för barnen och för de vuxna som är inblandade. Det borde finnas en tydlig struktur för arbetets form men endå ha plats för eventuella frågor, funderingar och idéer från barnens håll. Temat bör bearbetas på ett varierat sätt och innehålla även skapande verksamhet i form av bild och form, sagor och berättelser, drama, sång.

”Det temainriktade arbetssättet kännetecknas av att den fråga, det problem, det fenomen eller område som utgör temat belyses och bearbetas på många sätt oavsett om temat rör yttre företeelser i omvärlden eller har en emotionell eller kulturell innebörd.” (Eriksson Solveig, Fantasi i temaarbete, s. 17.)

Gunilla Lindqvist Från fakta till fantasi, 1989

Gerd & Gerhard Arfwedson Kunskapssyn och Temaarbete, 1983

Lpfö 98