Här kommer ett förslag på hur man skulle kunna lägga upp en samling under temat Händer.

1. Visa en ramsa om handen för barnen som de sedan får lära sig. Det är bra att ha en ramsa som återkommer varje samling för att skapa viss rutin och trygghet. Det kan vara en fördel att ha en lite gripande ramsa med rejäla rörelser till, som fångar barnens uppmärksamhet, t.ex Tumrap-visan: Jag är tummen, rund och god osv.
2. Tala med barnen om handen efter att ha visat ett bildspel. Bildspelet kan visa olika händer: färg, ålder, yrke och även vad händer kan göra. Sen kan barnen få svara:vad gör ni med era händer? Vad har era händer gjort idag? Vad vill de lära sig mer om och vad vill de göra med sina händer under dessa temaveckorna? Kom med förslag.
3. Lek någon/några lekar där händerna tydligt kommer till användning. T.ex knuten. En annan övning kan vara att låta dem göra en uppgift UTAN att de får använda händerna. Detta för att skapa en ökad medvetenhet om hur viktiga händerna är, och kanske en ökad förståelse för hur det är att leva utan dem.
4. Samlingen kan avslutas med en stunds massage.

Efter den första introducerande samlingen går det att välja lite olika riktningar. Kanske vill barnen mest använda händerna för att göra ljud och musik. Någon gång kanske det kommer en gammal dam på besök och visar sina händer ( om lämplig dam finns till hands). En samling kan barnen få använda händerna i dans och rytmik, en annan gång använda händerna för att känna på olika material. Man kan även tala om att alla handflator har samma färg, oavsett hudfärg, och sedan gå in på att olika gester betyder olika saker i olika länder. Barnen kan få dekorera sina händer med låtsashenna (hud- eller vattenfärg). Valmöjligheterna är oändliga och vi i basgrupp 3 hoppas att ni ska finna inspiration här på vår blogg. Lycka till!

Källor:

Musik: http://www.multimedia.skolverket.se/

Bilder: Rebecca Larsson 

Jag är utmattad. Totalt slutkörd. Måste man orka alltid?

Min buss går genom det franska landskapet. Slingrar sig fram på krokiga vägar. Jag åker till en plats för att få vara tyst och för mig själv. Försvinner från världen för en stund.

När bussen äntligen är framme vill jag bara gråta. Vill lägga mig ner precis just där och sova hela veckan.

Då kommer en man emot mig. Han går med självsäkra, avslappnade steg och har ett varmt leende på läpparna.

 ”Welcome!” säger han och tar mig i hand.

Då upptäcker jag att han bara har en arm. Den vänstra slutar vid armbågen.

Han har bara en hand.

Vi går in i huset och han ger mig den information jag behöver. Han är en helt vanlig person. Helt underbart vanlig. Jag hinner undra hur han gör när han klär på sig men vågar inte fråga. Och det är inte så viktigt för jag har en känsla av att han gjort det lika många gånger som jag - och klarat det lika galant.

Han är precis som jag.

Han håller upp en broschyr om platsen jag är på. Med sin högra hand håller han i papprets botten och sin vänstra arm, den del han har, håller han upp så att papprets topp kan vila mot den. Ingen skam syns till i hans sätt att röra sig, han hade kunnat ge mig pappret, men han visar det själv. Han visar sig själv. Helt naturligt.

Han lever med bara en hand och är så otroligt vänlig och glad. Jag lever med två.

”Have a good week” utbrister han när jag går. Jag tackar och går vidare. Jag går och tackar Gud för den mannen, just i det ögonblicket i just mitt liv. Och tackar Gud för mina två händer.

Tack för att en människa är så mycket mer än sina två händer. Så oändligt mycket mer.

Men de kan minsann vara väldans bra att ha.

Med tindrande ögon ropar 8-åringen i dörröppningen efter tejp och lim. Hon är ivrig och hinner knappt svara när jag frågar vad de gör. Hon ropar ”konstutställning, vi gör en konstutställning” medan hon springer ut. Jag tittar ut genom fönstret och ser henne och hennes lillasyster arbeta intensivt med bland annat grenar, plankor, kottar, stenar och glitterlim. Att låta barnen skapa både helt själva och delvis styrda känns som en självklarhet. Är det inte det för alla? 

Enligt Fulgham är ”Kreativitet och lärande är två fenomen som i vårt perspektiv är sammanflätade och beroende av varandra. I själva verket är den mest centrala kärnan i lärandet, just den kreativa skapande delen. För att fostra denna typ av lärande måste barn uppmuntras att testa och tänja gränserna för sin egen förmåga. De måste få möjlighet att upptäcka och vidmakthålla den lekfulla glädjen av att vara kreativ.” (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003, s 209)